Siirry sisältöön
Haku

Landskapsstyrelse 28.3.

Jordbrukets livskraft måste förstärkas på längre sikt med tanke på försörjningberedskapen

Landskapsstyrelsens tog ställning till den inhemska livsmedelsproduktionens betydelse för försörjningsberedskapen.

Egentliga Finland utgör centrum för livsmedelsproduktionen i Finland. Livsmedelskedjan har en betydande sysselsättningsskapande effekt i regionen. Jordbrukets livskraft är viktig för Egentliga Finland, ett jordbrukslandskap av nationell betydelse. Primärproduktionen har länge tyngts av en kostnadskris och situationen försvåras ytterligare av det pågående kriget i Ukraina. Den inhemska livsmedelsproduktionens betydelse för försörjningsberedskapen har accentuerats av denna orsak.

Livsmedelskedjan utgör 15 % av hela Egentliga Finlands omsättning och sysselsätter över 16 000 personer i landskapet. Regionen skiljer sig från övriga Finland genom att jordbrukets produktionsstruktur är mycket mångsidig. I Egentliga Finland finns nästan alla slags jordbruksproduktion representerad, och de nationella produktionsandelarna är stora. Landskapets andel av äggproduktionen uppgår till cirka 65 %, och av svinköttsproduktionen nästan 25 %. Nästan 70 % av nypotatisen i vårt land odlas i landskapet, och bland brödsäd odlas nästan 30 % av landets produktion av både vete och råg. Egentliga Finland är också en föregångare inom produktion och förädling av proteingrödor. I regionen bedrivs mångsidig odling av specialgrödor, såsom spelt, quinoa och bondböna. Därtill sker nästan en tredjedel av den inhemska fiskproduktionen i Egentliga Finland. Här finns även mångsidig fiskförädlings- och fiskfoderindustri.

Det stödpaket som beretts av Finlands regering förstärker jordbrukets likviditet i ett kritiskt läge. Det är ett viktigt uttryck för stöd för den inhemska livsmedelsproduktionen med tanke på försörjningsberedskapen. Paketet är dock av engångskaraktär och åtgärdar inte de strukturella och lönsamhetsrelaterade problemen. Intäkterna från produktionen måste fördelas jämnare längs hela livsmedelskedjan, än vad som är fallet idag. Producentprisets andel måste stärkas. Här accentueras livsmedelsindustrins, dagligvaruhandelns och konsumentens avgörande roller.

Offentliga stödåtgärder måste användas förnuftigt så, att de på lång sikt stöder insatser för starkare försörjningsberedskap i Finland. Exempelvis när det gäller krisen i fråga om tillgången till konstgödsel måste man satsa på användning av organisk gödsel från boskapsuppfödning. Behovet av importerad mineralfosfor minskar avsevärt om användningen av gödselfosfor görs mer ändamålsenlig och fördelas jämnare på hela landet. Återvinning av näringsämnena i stallgödsel, dvs. fosfor och kväve, är klokt inte bara ur jordbrukssynpunkt, utan även ur miljösynpunkt, eftersom det förebygger näringsavrinning från åkrarna till vattendrag och hav.

En sådan omorientering kräver politisk vilja samt investeringar och förutsätter att man löser kostnadsproblemet när det gäller gödselåtervinning. En omfattande användning av återvunnen gödsel ger en i högre grad inhemsk gödselproduktion och ökar biogasproduktionen, vilket minskar behovet av importerad naturgas. Genom offentlig upphandling kan man direkt påverka förutsättningarna för lokal och inhemsk livsmedelsproduktion. Det finns även anledning att i fortsättningen i högre grad beakta den inhemska fiskerinäringen som en del av livsmedelssystemet.

På samma sätt som man under coronakrisen genom återhämtningsinstrument inte bara eftersträvade återhämtningseffekter utan även förnyelse av ekonomin, måste man göra strategiskt viktiga val inom jordbruket. Den offentliga maktens beslut måste stärka jordbrukets livskraft också under kommande kriser, oavsett om det handlar om hållbarhet eller kristolerans.

Tilläggsinformation:

Malla Rannikko-Laine

utvecklingschef

+ 358 40 721 3429


Skärgårdskommuner och kommuner med skärgårdsdel i Egentliga Finland bör inkluderas i det andra stödområdet i EU:s strukturpolitik

Arbets- och näringsministeriet har bett om ett yttrande om ett utkast till statsrådets förordning om stödområden enligt lagen om utveckling av regionerna och genomförande av Europeiska unionens regional- och strukturpolitik.

Landskapsstyrelsen avger följande utlåtanden i ärendet:

I förslaget utgör i huvudsak Östra och Norra Finland stödområde I, där stödnivåerna är högst. Stödområde II utgörs huvudsakligen av kommuner i Västra Finland. Den del av landet som har den största potentialen i fråga om företagstillväxt och sysselsättning lämnas i hög grad utan stöd. Storföretagen i Södra Finland omfattas inte alls av dessa understöd. I söder finns dock områden där indikatorerna för livskraft ligger på en lika låg nivå som i Östra eller Norra Finland. Regionalt varierande stödnivåer snedvrider konkurrensen mellan företagen. Kriterierna för beviljande av understöd för utvecklande av företagsverksamhet och understöd för verksamhetsmiljö borde vara enhetliga på olika håll i Finland.

Enligt förslaget ska stödområde II omfatta andra icke förhandsdefinierade c-områden som skulle utses enligt BNP-kriteriet i riktlinjerna för regionstöd. Ett av bedömningskriterierna är ”öar eller angränsande områden som också är geografiskt isolerade”. Egentliga Finlands förbund anser att öar och deras särdrag inte beaktats när man fastställt stödområdena. Strukturella faktorer försvårar företagsutveckling i skärgården. Sådana faktorer är exempelvis gles befolkning, isolerat läge, långa restider, trafikens tillgänlighet, som att vara beroende på förbindelsebåtar och färjtrafik, och en produktionsstruktur som domineras av primärproduktion. Dessutom är Skärgårdshavet det område längs Finlands kust som är i sämst skick.

Egentliga Finlands förbund föreslår att skärgårdskommuner och kommuner med skärgårdsdel i Egentliga Finland ska inkluderas i det andra stödområdet.

Tilläggsinformation:

Petteri Partanen

näringslivschef

+358 40 776 0630