Egentliga Finlands regeringsprogramsmål

Regeringen stärker Finlands västliga förbindelser genom att utveckla korridoren Helsingfors–Åbo–Stockholm som en del av en nordisk tillväxtkorridor som sträcker sig till Oslo. Utifrån Trafikledsverkets förstudie som färdigställs 2027 förbinder sig regeringen att främja den fortsatta planeringen, bedöma de ekonomiska effekterna och söka en gemensam nordisk status för korridoren tillsammans med Sverige och Norge.

Förbindelsen Åbo–Stockholm har identifierats som en av de fyra viktigaste förbindelserna för civil och militär användning i Nordens gemensamma strategi för transportberedskap. Förbindelsen stärker Finlands integration med Sverige och övriga Norden samt förstärker samspelet mellan arbetsmarknader, företag och innovationsmiljöer. Målet är ett sammanhängande ekonomiskt område med cirka sju miljoner invånare.

På EU-nivå eftersträvar Finland att en fast förbindelse mellan Åbo och Stockholm ska inkluderas i TEN-T-stomnätet vid reformen av förordningen 2028, så att projektets strategiska betydelse och möjligheterna till EU-finansiering kan utnyttjas fullt ut.

Regeringen förbinder sig till projektet Västbanan och fattar investeringsbeslut om projektets andra fas. Som fortsättning på den första fasen byggs en ny bansträckning mellan Salo och Lojo samt dubbelspår mellan Åbo och Salo.

Västbanan är det viktigaste infrastrukturprojektet i tillväxtfinland. Den skapar en snabb och tillförlitlig förbindelse mellan två stora tillväxtcentrum och utvidgar arbetsmarknadsområdet i södra Finland till över 1,5 miljoner människor. Projektets fulla nytta kan uppnås först när båda faserna är genomförda.

Kostnadsberäkningen för den andra fasen är cirka 1,7 miljarder euro. Vid genomförandet utnyttjas projektets status inom TEN-T:s utvidgade stomnät, vars projekt kan få upp till 50 procent av sin finansiering via Fonden för ett sammanlänkat Europa (CEF). Västbanan är en del av korridoren Helsingfors–Stockholm. Genomförandet stärker funktionaliteten, försörjningsberedskapen och säkerheten i hela det västliga trafiksystemet.

Under regeringsperioden inleds regional tågtrafik i Egentliga Finland som en del av den statligt upphandlade persontrafiken på järnväg som förnyas 2031. Trafiken inleds stegvis på alla fyra banriktningar från Åbo till Nystad, Loimaa och Tammerfors, Salo samt Nådendal. Fjärrtågsförbindelsen till Reso fortsätter som köpt trafik efter pilotprojektet 2028–2030, om trafiken inte fortsätter på marknadsvillkor.

Egentliga Finland är Finlands tredje största landskap och det enda i södra Finland som helt saknar statligt stödd regional persontrafik på järnväg. Regeringen korrigerar situationen genom att utvidga statens stöd till regional persontrafik i Egentliga Finland från och med 2031.

Utvecklingen av ett hållbart trafiksystem i Egentliga Finland bygger på kollektivtrafik som omfattar hela landskapet och som sammanbinder regioncentra med Åbo och fjärrtågsförbindelser. Regional tågtrafik stöder utvidgningen av arbetsmarknadsområden, stärker näringslivets konkurrenskraft och främjar utsläppssnål mobilitet.

Regeringen lyfter fram grundrenoveringen av banan Åbo–Nystad som ett nationellt spetsprojekt för försörjningsberedskapen. Banan ingår i Trafikledsverkets prioriterade investeringsprogram, har identifierats som ett av de mest brådskande reparationsobjekten inom bannätet och är redo att genomföras ur planeringssynpunkt. Grundrenoveringen måste genomföras skyndsamt för att säkerställa banans säkerhet och funktion.

Nystadsbanan betjänar betydande industri- och hamnverksamhet samt transporter av farliga ämnen. Särskilt gödselfabriken och hamnen i Nystad utgör en central knutpunkt för den inhemska livsmedelsproduktionen och försörjningsberedskapen. Att säkerställa banans driftsäkerhet är nödvändigt med tanke på nationell säkerhet och beredskap för undantagsförhållanden.

Grundrenoveringen stärker dessutom investeringar inom den gröna omställningen och skapar förutsättningar för att inleda persontrafik mellan Åbo och Nystad. Projektets kostnadsberäkning är 162 miljoner euro. Staten ska dessutom delta i samfinansieringen av hållplatser längs förbindelsen tillsammans med kommunerna längs banan.

Som en del av utvecklingen av bannätet i Egentliga Finland genomförs en grundrenovering och elektrifiering av Nådendalsbanan. Nådendals hamn är en av Finlands viktigaste knutpunkter för godstrafik och energiförsörjning, och utvecklingen av banan är nödvändig för att trygga hamntrafiken, industrins transporter och investeringarna inom den gröna omställningen.

Utvecklingen av Nådendalsbanan möjliggör regional tågtrafik på förbindelsen Nådendal–Åbo–Tammerfors samt fortsatt fjärrtågstrafik från Helsingfors till Nådendal i enlighet med MAL-avtalet. Investeringen kompletterar grundrenoveringen av banan Åbo–Nystad som en sammanhängande helhet och skapar förutsättningar för persontrafik på en av Finlands mest lönsamma nya järnvägsförbindelser (Salo–Åbo–Nådendal).

Projektet är redo att genomföras och dess kostnadsberäkning är 19 miljoner euro.

Sträckan av Åbo ringväg (stamväg 40 / E18) mellan Nådendal och Reso kräver fyrfilig utbyggnad och smidigare trafikplatser. Projektet är en del av den bredare utvecklingen av Åbo ringväg och en fortsättning på förbättringarna i Reso centrum.

Vägplanen är under godkännandebehandling och projektet är genomförandeklart år 2027. Kostnadsberäkningen är 269 miljoner euro. Mellan Nådendal och Reso centrum passerar som mest cirka 18 000 fordon per dygn. Projektet ingår i det europeiska TEN-T-stomnätet, vars servicenivå måste uppfylla kraven senast 2030.

Projektet kan genomföras stegvis. De mest kritiska punkterna med tanke på trafik och säkerhet, såsom planskilda anslutningar vid Ruonantie och Armonlaaksontie, kan genomföras i den första fasen. Den preliminära kostnadsberäkningen för trafikplatsen är 25–30 miljoner euro.

För att säkerställa ett smidigt trafikflöde på den livligt trafikerade förbindelsen som sammanbinder västkustens hamnar behöver plankorsningen mellan riksväg 8 och stamväg 43 i centrum av Letala ersättas med en cirkulationsplats i planskild anslutning. De fem hamnarna mellan Åbo och Björneborg, avsaknaden av järnvägsförbindelse samt den livliga gods- och arbetspendlingstrafiken ökar projektets brådskande karaktär. Trafikmängden vid Letala centrum uppgår till cirka 8 000 fordon per dygn, varav en stor andel är tung trafik. Vägplanen för projektet godkändes år 2025 och projektet är klart för genomförande. Kostnadsberäkningen för projektet är cirka 48 miljoner euro och projektet är samhällsekonomiskt lönsamt enligt nytto-kostnadsförhållandet. Dessutom kräver förbättringen av framkomligheten på riksväg 8 att planeringen för sträckan vid Mynämäki samt mellan Mynämäki och Nousis fortsätter under valperioden.

Riksväg 9 är en viktig inlandsväg och transportled för exportindustrin till hamnarna i Åboregionen. Sträckan Lieto–Aura är en av de mest nedslitna och farligaste delarna av huvudvägnätet inom tillväxttriangeln. På riksväg 9 ska följande projekt genomföras i prioriterad ordning: fyrfilig utbyggnad av bredfältsvägen mellan Lieto station och Aura, tre omkörningsfältspar mellan Aura och Humppilagränsen i Loimaa samt planskild trafikplats i Aura.

Vägplanerna för fyrfilig utbyggnad och omkörningsfälten är färdiga. Vägplanen för Auras planskilda trafikplats färdigställs hösten 2027. Kostnadsberäkningen för fyrfilig utbyggnad är 67 miljoner euro. Omkörningsfälten kan genomföras stegvis och kostnadsberäkningarna är 16,3, 23,0 och 32,0 miljoner euro.

Syftet med förbättringsprojektet för Salo östra förbifart, stamväg 52, är att leda genomfartstrafiken bort från gatunätet i centrala Salo och förbättra förbindelserna för näringslivet. Den första fasen mellan Perniöntie och landsväg 110 färdigställdes 2016.

Den andra fasen omfattar sträckan mellan Somerovägen och väg 110. Vägplanen färdigställdes 2025 och projektet är redo att genomföras. Kostnadsberäkningen är cirka 85 miljoner euro.

Riksväg 10 är en viktig del av trafiknätet i Sydvästra och Södra Finland och fungerar som en central förbindelse mellan två landskap. Trafikmängderna är höga särskilt mellan Åbo och Lieto, där trafikvolymen mellan Åbo ringväg och centrala Lieto uppgår till cirka 14 000 fordon per vardagsdygn. Kapacitetsbrister orsakar trafikstockningar och trafiksäkerhetsproblem.

En områdesreserveringsplan pågår för fyrfilig utbyggnad mellan stamväg 40 (Åbo ringväg) och Loukinainen i Lieto. Vägplanen och vid behov generalplanen kan inledas 2027. Kostnaden för vägplanen är cirka en miljon euro.

Skärgårdstrafiken är en nationellt betydelsefull basservice som finansieras och ordnas av staten. Fungerande förbindelser är en förutsättning för att hålla skärgården bebodd, säkerställa näringarnas kontinuitet och möjliggöra en hållbar utveckling av turismen. Majoriteten av Finlands färjfästen finns i Åbolands skärgård och Skärgårdshavet betjänas av ett omfattande nätverk av förbindelsefartyg. Att säkerställa finansieringsnivån för skärgårdstrafiken är nödvändigt för att upprätthålla servicenivån och möta den ökande efterfrågan särskilt under turistsäsongen.

I Egentliga Finland är gång och cykling en central del av det hållbara trafiksystemet och främjandet av hållbar turism. Förbättring av trafiksäkerheten kräver finansiering av regionala cykelvägar samt utveckling av Skärgårdens ringväg och Lilla ringvägen. Ringvägarna är nationellt betydande turistleder vars utveckling stärker året runt-turismen, det lokala näringslivet och hållbar mobilitet. I Pargas och Nådendal är projekten genomförandeklart och det totala finansieringsbehovet är cirka tio miljoner euro.

I Pargas kan färjförbindelsen mellan Houtskär och Kivimo kostnadseffektivt ersättas med en bro. Att ersätta den korta färjförbindelsen med en bro förbättrar trafikens smidighet, säkerhet och försörjningsberedskap samt minskar driftkostnaderna. Projektets vägplan är genomförandeklar och kostnadsberäkningen är 11 miljoner euro. Projektet ingår i Trafikledsverkets investeringsprogram och är samhällsekonomiskt lönsamt.

Farledsavgiftssystemet ska reformeras som en helhet så att avgiftsgrunderna motsvarar den faktiska användningen av farleder och isbrytning. Alternativt ska regeringen utreda möjligheten att skilja isbrytningskostnaderna från farledsavgiften och fördela dem enligt principen om att förorenaren betalar. Möjligheten att införa distanslotsning ska säkerställas. Genom reformerna tryggas rättvis konkurrens mellan hamnarna och funktionaliteten i Finlands viktigaste västliga förbindelser.

Hamnarna i Egentliga Finland utgör en kritisk knutpunkt för Finlands utrikeshandel och västliga förbindelser. Det nuvarande farledsavgiftssystemet försätter dock regionens hamnar i en orättvis konkurrenssituation: kostnaderna för isbrytning utgör över hälften av de farledsavgifter som fartygen betalar, trots att behovet av isbrytning i hamnarna i Egentliga Finland är mycket begränsat. Samtidigt betalar fartyg som anlöper hamnarna kostnader för lång skärgårdslotsning baserade på färdsträckans längd, trots att dessa inte motsvarar de faktiska kostnaderna för tjänsteproduktionen.

Dessutom eftersträvar regeringen att TEN-T-stomnätet ska utsträckas ända till hamnarna och inte enbart till stadscentrumen. Regeringen säkerställer att förhållandena i Östersjöområdet beaktas vid nästa uppdatering av EU:s kriterier för militär mobilitet, så att krav på farledsdjup och kajlängd inte utesluter hamnar från möjligheterna till EU-finansiering.

Åbo flygplats är, vid sidan av Helsingfors-Vanda, en av Finlands flygplatser inom TEN-T-stomnätet. Mätt i antalet internationella flygpassagerare är flygplatsen Finlands fjärde största. All kommersiell trafik på flygplatsen bedrivs på marknadsvillkor. Inom en timmes resväg från flygplatsens influensområde bor över en halv miljon människor och nästan 300 000 passagerare passerar årligen genom flygplatsen. Åbo flygplats har en betydande regionalekonomisk effekt.

Regeringen tryggar Åbo flygplats ställning som en strategiskt viktig flygplats som en del av reformen av det nationella flygplatsnätet. Åbo flygplats strategiska betydelse bygger, utöver regionens näringsliv, turism och internationella tillgänglighet, även på myndighetsfunktioner och den övergripande säkerheten. Flygplatsen har en central roll inom gränssäkerhet, sjöräddning och myndighetssamarbete, och dess tillgänglighet dygnet runt är nödvändig både under normala förhållanden och undantagsförhållanden.

God flygtillgänglighet är också en förutsättning för turismens tillväxt. Landskapet besöks årligen av över två miljoner turister. Turismintäkterna, som uppgår till cirka en halv miljard euro, ska mer än fördubblas under de kommande tio åren. Åbo fungerar som reservflygplats för Helsingfors-Vanda flygplats och är därmed en väsentlig del av hela landets driftsäkerhet inom flygtrafiken.

Regeringen förbinder sig att fortsätta Skärgårdshavsprogrammet och säkerställa dess finansiering över regeringsperioderna. För att minska näringsbelastningen till en hållbar nivå krävs mer verkningsfull styrning och kostnadseffektiv riktning av resurser.

Förbättringen av Skärgårdshavets tillstånd och avlägsnandet av jordbrukets diffusa belastning från listan över Östersjöns största belastningskällor är Finlands centrala mål för att rädda Östersjön. Enligt Statens revisionsverk har den nuvarande styrningen och finansieringen av vatten- och havsvården inte gett önskat resultat när det gäller att minska näringsbelastningen.

Regeringen säkerställer att de åtgärder som redan har pilottestats och visat sig fungera inom Skärgårdshavsprogrammet permanentas och skalas upp till bredare användning. Under nästa regeringsperiod ska regeringen öronmärka och fördubbla programmets finansiering. Dessutom ska forskningsinfrastrukturen kring Skärgårdshavet stärkas och företagens deltagande möjliggöras.

Som en del av Skärgårdshavsprogrammet fortsätter och permanentar regeringen finansieringen av gipsbehandling inom Skärgårdshavets avrinningsområde även efter 2028. Dessutom ska gipsbehandling möjliggöras på ekologiska åkrar, och en modell för delfinansiering av strukturkalk och träfiber införas för sådana åkerskiften där gips inte lämpar sig.

Regeringen inkluderar Skärgårdshavets avrinningsområde som ett strategiskt specialområde i Finlands nationella och regionala partnerskapsplan för åren 2028–2034 (NRP-programmet). Jordbrukets miljöersättningar höjs och riktas kunskapsbaserat till de mest belastande åkerskiftena (15 procent av åkerarealen), så att finansieringen kostnadseffektivt riktas dit där miljöeffekten är störst. Riktningen av stöden baseras på befintligt riskmaterial, såsom erosionskänslighet, modeller för riktning av växttäcke och successivt utvidgad näringsdata.

Utlämning av skiftespecifika näringsuppgifter är en förutsättning för den högre stödnivån. Åtgärder som omfattas av de höjda stöden är till exempel ekologisk odling, verkligt vintertida växttäcke, skyddszoner, fånggrödor, växtföljd, ökning av organiskt material i jorden, förbättring av åkrarnas vattenhushållning, näringsåtervinning samt främjande av överföring och behandling av gödsel.

Jordbruksstödsystemet och miljöstöden utvecklas framöver enligt principerna för resultatbaserad styrning.

Regeringen beslutar att genomföra ett pilotprojekt i Skärgårdshavets avrinningsområde där de mest belastande jordbruksområdena identifieras och restaureras på frivillig basis samt förvärvas för tidsbegränsad eller permanent användning för vattenvård och naturändamål. Pilotprojektet baseras på den danska modellen, där näringsbelastningen minskas genom förändringar i markanvändningen särskilt i kust- och avrinningsområden där miljönyttan är störst.

Pilotprojektet genomförs utifrån belastnings- och riskdata för avrinningsområden och syftar till att uppnå permanenta minskningar av näringsbelastningen, stärka den biologiska mångfalden och stödja anpassningen till klimatförändringen. Staten anvisar separat finansiering för pilotprojektet och ansvarar för den nationella styrningen av modellen i samarbete med regionala aktörer. Statens pilotfinansiering fungerar som startfinansiering för en vidareutvecklad fond som huvudsakligen bygger på privat finansiering.

Resultaten från pilotprojektet används för att utvidga verksamhetsmodellen till andra belastade kustområden och andra livsmiljöer.

Regeringen stärker den biologiska mångfalden genom att fortsätta och långsiktigt finansiera Helmi-programmet för livsmiljöer, understödsansökan Kunta-Helmi samt METSO-programmet som en del av den nationella restaureringsplan som håller på att utarbetas. Det långsiktiga målet är att stoppa förlusten av biologisk mångfald och förbättra livsmiljöernas tillstånd fram till år 2050. Till Skärgårdshavet och dess avrinningsområde koncentreras i nationell skala ett betydande antal hotade naturtyper och arter vars tillstånd bör förbättras omedelbart.

Regeringen korrigerar de negativa effekter som tidigare politik orsakat för hotade traditionella biotoper genom att stärka deras skötsel och kontinuitet, möjliggöra längre skötselavtal bland annat för bete samt skapa ett flexiblare stödsystem. Arealen vårdade traditionella biotoper har minskat kraftigt under de senaste åren eftersom det nuvarande nationella jordbruksstödsystemet inte i tillräcklig grad stöder värden kopplade till biologisk mångfald. Genom NRP-programmet finns det möjlighet att förändra detta.

Finland förbinder sig till en kontrollerad och stegvis övergång från importerad ammoniak till grön, inhemskt producerad ammoniak. Genom övergången stärks försörjningsberedskapen inom livsmedelsproduktion, industri och trafik. Inhemsk ammoniak förbättrar självförsörjningen inom livsmedelsproduktionen när det gäller gödselmedel.

Utvecklingen av inhemsk produktion av grön ammoniak är central för att Finland ska minska sitt importberoende av områden som befinner sig i krig eller är geopolitiskt instabila. Den strategiska betydelsen av den planerade anläggningen för grön ammoniak i Nådendal, den enda i Finland, ska erkännas i omställningen.

Statliga stöd och riskdelningsmekanismer ska, utöver energiinvesteringar, också riktas till användningen av ammoniak som gödselmedel. Stödpolitiken och regleringen ska möjliggöra framväxten av en marknad för grön ammoniak under övergångsfasen, då råvaran ännu inte är kostnadsmässigt konkurrenskraftig jämfört med fossila alternativ.

Regeringen tryggar elförsörjningen i Södra Finland och förutsättningarna för investeringar inom den gröna omställningen genom att prioritera utvecklingen av stamnätet i Sydvästra och Södra Finland samt genom att effektivisera tillståndsprocesserna för investeringar i överföringsnätet. Regleringen ska säkerställa en förutsägbar och ekonomiskt hållbar investerings- och verksamhetsmiljö.

Egentliga Finland är ett centralt investeringsområde för industri, väteekonomi och dataintensiva lösningar, men stamnätets kapacitet begränsar tillväxten. Vid utvecklingen av stamnätet ska prioritet ges åt förbindelser som kopplar elproduktionen längs västkusten till tillväxtcentra i Södra Finland. I Egentliga Finland är den mest aktuella och brådskande utvecklingsinvesteringen stamnätsförbindelsen Lieto–Reso. Nästa stora utvecklingsbehov gäller förbindelserna Raumo–Nystad–Reso och Lieto–Salo–Virkkala.

Regeringen utreder och uppdaterar även lagstiftningsramen för elmarknaden så att havsbaserad vindkraft som produceras inom Ålands territorialvatten kan anslutas till det finländska stamnätet på fastlandet. Detta är mycket viktigt för att trygga elförsörjningen i Egentliga Finland och andra områden med hög förbrukning i Södra Finland.

Enligt markanvändningslagen har landskapsförbunden i kustlandskapen tilldelats en lagstadgad uppgift att ansvara för havsplaneringen utan budgetfinansiering. Havsplaneringen för de åtta kustlandskapen samordnas av Egentliga Finlands förbund. Verksamheten finansieras med projektfinansiering.

Havsplaneringens betydelse betonas tydligt i EU:s nya riktlinjer för havspolitiken, och EU kommer att ställa nya krav och utmaningar på havsplaneringen. Staten ska anvisa landskapsförbunden i kustlandskapen tillräcklig finansiering för att genomföra arbetet med havsplanering.

Dessutom måste tillräckliga nationella resurser säkerställas för planering, beredskap och efterbekämpning vid olje- och kemikalieolyckor i havsområden.

Regeringen stärker högskoleutbildningens och FoUI-verksamhetens roll som grund för Finlands ekonomiska tillväxt, konkurrenskraft och förnyelseförmåga. Regeringen håller fast vid det parlamentariska FoUI-målet samt indexbindningen av högskolornas basfinansiering. Avgörande för tillväxten är att genomförandet av den högskolevision som styr högskole- och FoUI-politiken bygger på att resurser styrs enligt kompetensbehov, resultat och genomslag.

Fördelningen av nybörjarplatser inom högskoleutbildningen, basfinansieringen och FoUI-satsningarna ska motsvara efterfrågan på utbildning i växande regioner, arbetsmarknadens behov, utvecklingen av näringsstrukturen och stärkandet av kompetenskluster. I växande landskap stöder investeringar i kompetens mest effektivt höjningen av utbildningsnivån, tillgången på kompetent arbetskraft, företagsdriven innovationsverksamhet och kommersialiseringen av teknologi.

Högskolesystemet utvecklas så att fokus ligger på höjd utbildningsnivå, forskningens kvalitet och genomslag, och att resurser inte binds till onödiga administrativa reformer. Värdekedjan mellan forskning och affärsverksamhet stärks så att FoUI-investeringar mer systematiskt leder till kommersialiserbara och skalbara lösningar.

Högskolornas finansieringssystem förenklas och dess styrningseffekter förtydligas. Samtidigt stärker regeringen högskolornas och de regionala FoUI-aktörernas möjligheter att utnyttja EU:s konkurrensutsatta forsknings- och innovationsfinansiering som en del av Finlands tillväxt och internationella genomslag.

Regeringen stärker den tekniska utbildningen och forskningen i Åboregionen samt den forskningshelhet inom branschen som högskolorna bildar. Regeringen ökar antalet nybörjarplatser och snabba utbildningsvägar inom den maritima industrins kritiska kompetensområden, möjliggör flexibla utbildningsmodeller för personer i arbetslivet och karriärbytare samt stärker gemensamma utbildningsprogram mellan högskolor, yrkesutbildning och företag. Regeringen säkerställer kontinuiteten i FoUI-finansieringen riktad till den maritima industrin och stöder uppbyggnaden av starka ekosystem inom hållbar sjöfart, smart produktion och arktisk marinteknologi.

För att den maritima industrin ska kunna behålla sin konkurrenskraft och produktionen stanna i Finland krävs långsiktiga satsningar på kompetens, FoUI-verksamhet och tillgången till arbetskraft. Branschens starka orderstock, inklusive Åbovarvets långsiktiga ramavtal, isbrytarprojekten vid Raumo varv samt den starka tillväxten vid varven i Teijo och Nystad, visar den maritima industrins internationella konkurrenskraft och behovet av att säkerställa att den positiva utvecklingen fortsätter i Finland.

Regeringen stärker det maritima kompetensklustret i hela Sydvästra Finland och inleder utvecklingsprogram för maritim övergripande säkerhet och lågaltitudsekonomin, där forsknings- och testmiljöer stärks och lagstiftningsmässiga hinder undanröjs.

Minskningen av finansieringen för grundforskning och antalet kliniska läkemedelsstudier under de senaste åren har försvagat genomslaget för forsknings- och innovationsverksamheten inom hälsosektorn, Finlands internationella konkurrenskraft och attraktivitet som investeringsmiljö samt patienternas möjligheter att få tillgång till nya behandlingar. För att korrigera situationen stärker regeringen finansieringen av grundforskning och tillämpad forskning, utvärderar de nuvarande finansieringsinstrumentens och incitamentens funktion samt ökar mängden och kvaliteten på kliniska läkemedelsstudier. Vid allokeringen av offentlig FoU-finansiering prioriteras de strategiska fokusområden som identifierats av forsknings- och innovationsrådet.

Regeringen förbättrar smidigheten och förutsägbarheten i tillståndsprocesserna genom att påskynda det nationella genomförandet av EU:s förordning om kliniska läkemedelsprövningar, säkerställer en datasäker användning av hälso- och biobanksdata för forskning samt stärker utbildningen av läkare–forskare. Integrationen mellan forskning och vård stärks genom fördjupat samarbete mellan universitet och universitetssjukhus, och välfärdsområdenas fulla roll som möjliggörare av forskning utvecklas genom att den särskilda forskningsfinansieringen till universitetssjukhusens välfärdsområden ökas.

Regeringen identifierar främjandet av kvinnors hälsa som en av Finlands framtida tillväxt- och exportbranscher. Kring initiativet Women’s Health Hub Finland byggs ett internationellt kompetenskluster inom forskning, diagnostik och hälsoteknologi, som tilldelas de resurser som verksamheten kräver. Klustret bygger på det starka befintliga ekosystemet och de globala ankarföretagen i Åboregionen. Kvinnors hälsa är globalt ett otillfredsställt behov som Finland kan möta genom innovationspolitik, exportfrämjande och till exempel utvecklingspolitik.

Regeringen stöder utvecklingen av hållbar skärgårdsturism och turistinfrastruktur, påskyndar investeringar i turistföretag och förbättrar tillgängligheten till skärgårdsområdena. Tyngdpunkterna i utvecklingen ligger på att främja året runt-turism och stärka skärgårdens synlighet, med målet att fördubbla turismintäkterna och skapa en stark ställning som en del av Finlands turistexport.

Som en fortsättning på den nationella turismstrategin utarbetar regeringen ett konkret tillväxtprogram som stärker turisminvesteringar, internationell tillgänglighet och hållbar tillväxt. Programmet riktas till de tillväxtområden som identifierats inom Finlands turismmarknadsföring, främst Åbolands skärgård. De viktigaste målen för tillväxtprogrammet är att främja året runt-turism och möjliggöra smidiga resekedjor. För att påskynda skärgårdsturismen utnyttjas höjda investeringsstödnivåer för företag på grund av långa avstånd, transporter, logistik, säsongsvariationer och splittrad infrastruktur.

Utöver skärgården stärks Egentliga Finlands internationella attraktionskraft av betydande kultur-, idrotts- och arkitekturobjekt samt Åbos ställning som historisk och europeisk kulturstad. Regeringen identifierar Åbos kulturmål och internationella evenemang, såsom Paavo Nurmi Games och Ruisrock, samt andra centrala objekt i regionen, såsom Paimio sanatorium, som viktiga dragfaktorer för turismintäkter, internationell synlighet och regional livskraft.

Egentliga Finlands ekonomiska tillväxt, försörjningsberedskap och livskraft förutsätter tillräcklig tillgång till arbetskraft. Internationalisering är en central konkurrensfaktor för Egentliga Finland, och invandringspolitiken ska stödja experters och arbetstagares etablering i Finland samt snabb integration i arbetslivet och samhället.

Regeringen korrigerar undantagsbestämmelsen för permanent uppehållstillstånd så att den, utöver högre högskoleexamen, också omfattar personer som avlagt yrkeshögskoleexamen i Finland. Integrationen av internationell kompetens på arbetsmarknaden stärks genom att stödja högskolornas karriärvägledning och arbetsgivarsamarbete, möjliggöra språkstudier för internationella experter redan före inresan samt utveckla rekryterings- och praktikstödsmodeller för företag.

Regeringen riktar finansieringen för integrationsutbildning till arbetslivsintegrerade utbildningsmodeller och möjliggör flexiblare samordning av finansiering mellan sysselsättningsområden, kommuner och högskolor.

Regeringen utvärderar och korrigerar inkomstgränsernas effekter vid familjeåterförening på tillgången till arbetskraft. Alltför höga inkomstgränser försvårar permanent bosättning och ökar arbetskraftens omsättning särskilt inom branscher där lönenivån är måttlig men arbetskraftsbehovet kritiskt, såsom jordbruk och livsmedelsindustri.

Regeringen reformerar statsandelssystemet som en helhet så att det tryggar kommunernas finansiering i förhållande till deras lagstadgade uppgifter och förändringar i befolkningsstrukturen. Regeringen stärker kommunernas investeringsförmåga och ekonomiska bärkraft så att investeringar som stöder livskraft, infrastruktur och tillväxt kan genomföras även under lågkonjunktur. Staten ska säkerställa att nya uppgifter finansieras fullt ut och att beslut som påverkar kommunernas ekonomi bedöms som en helhet. Regeringen förtydligar finansieringssystemet så att ansvarsfördelningen mellan kommunerna, statens styrning och välfärdsområdenas skyldigheter är tydlig.

En del av de kalkylerade kostnaderna inom statsandelssystemet bestäms utifrån kommunens skärgårdskaraktär. Reformen av skärgårdslagen har uppdaterat lagen så att den motsvarar den förändrade verksamhetsmiljön, men reformen blev ofullständig då statsandelsreformen föll. Regeringen säkerställer att skärgårdslagen och klassificeringen av skärgårdskaraktär fullt ut beaktas i statsandelssystemet och att finansieringen transparent riktas till de kommuner och områden där skärgårdsförhållandena medför verkliga och permanenta merkostnader för ordnandet av tjänster.

Regeringen reformerar det nationella finansieringssystemet för regional utveckling och de regionala investeringsstöden för företag. Regeringen påverkar EU:s regionalstödspolitik så att finansieringens genomslag ökar och konkurrenssnedvridning mellan regionerna undviks. Regionernas utveckling och stödbehov ska bedömas utifrån faktiska ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga förhållanden, inte enbart utifrån gles befolkning eller NUTS-indelningar på storområdesnivå som inte motsvarar skillnaderna i utveckling och befolkningstäthet inom regionerna. Genom att betona resultatstyrningen i strukturfonderna skapas större nytta för nationalekonomin.

Regionerna har den bästa förståelsen för den regionala lägesbilden och de mest verkningsfulla åtgärderna. Regionerna ska ha en stark roll i fördelningen av regional utvecklingsfinansiering. Finansieringen ska riktas direkt till landskapsförbunden, som har det lagstadgade ansvaret för regional utveckling.

De nuvarande regionalt differentierade nivåerna för företagsinvesteringar, som bland annat baseras på gles befolkning och geografiskt läge, ska avskaffas eftersom de snedvrider konkurrensen mellan företag. Om regionalt riktade stödnivåer även i fortsättningen används ska högre stödnivåer möjliggöras också i strukturomvandlingsområden i Södra och Västra Finland. Skärgårdens särskilda förhållanden ska beaktas separat.

Regeringen stärker det nationella mandatet att rikta och uppdatera stödområden även under programperioden i situationer med plötsliga strukturomvandlingar samt påverkar EU:s regler och tolkningar för statligt stöd så att användningen av regionalstöd stöder en balanserad regional utveckling i hela landet.

Finansieringsmodellen för arbetslöshetsförmåner, servicesystemets schablonmässighet och den svaga tillgången till tjänster för personer i den svagaste ställningen på arbetsmarknaden har orsakat problem för kommunerna i genomförandet av reformen av sysselsättningstjänsterna. Den så kallade incitamentsbaserade finansieringsmodellen för arbetslöshetsförmåner belastar kommunernas ekonomiska bärkraft. Lagstiftningen om lagstadgade tjänster stöder inte i tillräcklig grad utvecklingen av lokala lösningar och en kostnadseffektiv riktning av tjänsterna. Kommunerna saknar också tillräckliga verktyg för att stöda långtidsarbetslösa arbetssökande. De nuvarande sysselsättningsfrämjande tjänsterna enligt organiseringslagen är för begränsade för att hjälpa personer i den allra svagaste arbetsmarknadsställningen.

I regeringsprogrammet skrivs en korrigeringsserie för sysselsättningstjänsterna in. Finansieringsmodellen för arbetslöshetsförmåner reformeras så att den blir rättvisare med tanke på konjunkturrisker och strukturella faktorer bakom arbetslösheten. Kommunerna ges större handlingsutrymme i serviceproduktionen och i riktningen av tjänster till de arbetssökande som har mest nytta av dem. Tjänsterna för klienter inom sysselsättningstjänster som befinner sig i en svår arbetsmarknadssituation tryggas.